Första inlägget kommer bli om min långa resa.

 
 
 
Jag har tänkt länge på vart jag ska börja nånstans, kom fram till att vi börjar från början, när jag och min bror föddes.
 
Fick höra det här ifrån min mor så ni vet.

När vi var påväg ut så hade vi våra egna rum i hennes kropp, dvs att jag och han hade våran egna moderkaka vilket är extremt sällsynt bland tydligen trivdes jag såpass bra att jag inte ville försvinna därifrån så de fick kriga på att få ut mig, tog 30min.

Sen gick det några månader, kanske ett år? Minns inte..

Men jag tyckte världen lät väldigt konstig, som att allt ljud kom från typ en cola burk.

Brorsan och speciellt jag hade mycket vatten i öronen. Såpass allvarligt att vi var tvugna att bli nersövda samt opererade på.

Det visade sig att brorsan hade en stor mängd vatten i öronen men jag hade EXTREMT mycket.
 
Vi snackar ett helt snapsglas fullt.

Dagen efter så kändes allt ljud nytt och främmande igen men jag vande mig efter några dagar.

Tror det är därför jag är lite överkänslig när det kommer till höga ljudnivåer, speciellt skrik.

Under våra första sju år så bodde vi i en liten skön by utanför stockholm. Vi åkte traktor, lekte med tjurar, kossor och var ute hela tiden, det var underbart. Här fanns det ingen Ipad eller iPhone.

Sen så hände det nåt som gjorde att min far och mor skildes åt och vi följde med våran mor till en liten stad som heter Gislaved.
Det var ganska nice där med, även fast jag blev lite mobbad för jag kom ifrån sthlm, men när jag flyttade tillbaka så kallade dom mig bonden lol.
 
Vi bodde i ett rosa litet hus i ett fint kvarter. Morsan hade det dock som ensamstående tvåbarns mor. Hon hade också två jobb under en tid har jag för mig vilket också var väldigt ansträngande för henne så hon var ofta på dåligt humör. Som tur fanns mormor nära till hands och våra kära morbröder som alltid funnits där för oss.
 
Om jag inte hade haft morbror i mitt liv under min uppväxt så vet jag ärligt inte vart jag hade hamnat idag. Men som sagt, när hon blev arg så var det lite tufft, speciellt för min bror. Tv-spel var det enda jag kände mig duktig på och det blev mitt andra hem i flera år.
 
Tv-spel räddade mig verkligen och är ett intresse jag fortfarande älskar och brinner för än idag men tuffa tider var det, jag saknade min mor, hon är min mamma liksom.. Även fast hon var hård så var det inte hennes fel, jag älskar henne.
 
Så jag var ganska trasig som en ung kille här i Stockholm. Först var jag en liten rebel, slogs, gjorde inbrott, rökte cigg och sånt skit.
 
Började umgås med fel människor men ändrade mitt umgänge efter cirka två år då jag klarade inte av vara med såna elaka människor. Så började hänga med andra istället och de har jag fortfarande kontakt med idag
 
De kanske inte vet det men ni betyder jävligt mycket för mig. Glöm inte det. Efter högstadiet så blev det el med inriktning datorteknik på THG. Denna linje var helt katastrof alltså, den var sprillans ny, lärarna byttes ut varannan vecka typ, no joke. Vi var bara grabbar i klassen, från hela sthlm.
 
Vissa blev kriminella, vissa blev socfall, vissa lyckades. Jag ser mig en som lyckades..Lite iaf kanske? I våran klass så rökte i princip alla CB så det var där jag blev frälst. Alltid avstått ifrån alkohol då jag inte vill sluta som min Morfar. Kanske dricker nångång ibland men max typ 2/3 ggr per år. Men CB var helt magiskt för mig, jag mådde bra för första gången på jag vet inte hur länge. Så det blev en hel del rökande då, betygen blev drabbade och massa annat men jag tog studenten ändå och lyckades få ett jobb som en it-konsult sen har jag bara arbetat mig framåt.
 
Är i princip självlärd när det kommer till IT/Nätverk/Administration.
 
Hade hittat my love of my life då med, hon var allt för mig. Åkte ner till henne första gången tror jag det var, när vi skulle på maskerad och hon hade ingen att gå med. Jag tog mod och frågade ut henne och hon sa ja ^^ Hyrde en extremt dyr och varm batman dräkt, tror jag betalade 1500kr för det sen kostade resan en del också men vad gör man inte när man är förälskad? Så jag åkte ner till henne, vi båda var såå blyga i början haha.. Vi gick runt lite, kollade på lite anime och hade det mys. Sen så var det maskerad och vi hade det helt underbart. La manteln runt henne och berättade lite hur jag kände och vi kysste varandra.
 
Sen var det hon och jag i flera år. Hon var klar med sina studier då och valde att flytta upp till mig så jag letade och hittade en andrahandslya i Tumba, vid uttran. Kostade 6000kr i månaden och hon hade inget jobb och jag tjänade kanske 15000kr före skatt då men sket totalt i det då, det är ju bara pengar visst? Så vi levde ihop och hade det grymt men hon började må ganska dåligt då hon bara fick massa extra jobb och inget stadigt så hon sökte utbildningar och då kom hon in på en låååångt ner i Sverige.
 
Hon tackade ja och allt innan att ens ha pratat med mig. Jag blev helt förstörd och brast ut i tårar..Gick ner på knä och bad och bönade att stanna kvar för jag vet vad som händer när man har ett distansförhållande. Man hamnar i en ond spiral där det bara finns svartsjuka,hat och besvikelse. Men hon vägrade lyssna och jag bara accepterade det som vilken toffel som helst.. Så rätt som det var så var hon borta ur mitt liv, och istället blev Mary Jane min nya flickvän. Jag tänkte liksom, om hon skiter i o lyssna på mina åsikter, så borde jag väl åtminstone få göra vad jag vill? Men så var det definitivt inte. Hon blev lack över det såklart, började ljuga också om att träffa "killkompisar" och undanhöll när hon gick på studentfester och allt sånt där. Hon sa att hon pluggade eller var trött och skulle sova tidigt, eller så var det att hon skulle träffa en TJEJkompis. Så allt blev kaos och slutade väldigt illa. Jag kallade henne massa saker och vi gjorde typ slut över FACEBOOK.
 
Min ångest var inte att leka med då, var allt mitt fel? Vad har gjort? Såna tankar kom, kunde inte hjälpa det..Hon var den jag ville gifta mig med och bilda en familj med. Sen hände massa annan skit som gjorde allt värre också. Vill inte ta det här men vi kan säga att jag blev blåst av en av mina bästa vänner som jag litade på som en bror. Men tillslut verkade allt bli bra ändå, jag fick ett toppenjobb i östermalm, men min fåfänghet förstörde den chansen. Var inställd helt på att gå ner i vikt och en bekant till mig berättade att han hade dnp vilket är ett dopningspreparat som gör att man svettas extremt mycket. Visste inget alls om det typ så körde bara. Tog 2 stycken på tom mage och jag tränade under lunchen sen när jag kom tillbaka så rann svetten nonstop och jag tror även jag var knallröd pga utslag. Så fick sparken efter en månad.
 
Fick dock ett fint arbetsintyg men ändå..Det blev för mycket för mig.
 
Så det blev tyngre droger, några hade provat mdma så jag tog såklart det också en gång och mådde som en king då men hade inte räknat med att avtändingen skulle vara så hemsk. Älskade dock ruset och fastnade för centralstimulerande droger. Så jag köpte en liten zip bag fylld med xtc tabletter och rökte cb samtidigt. Tog alla under en helg och jag fucka ur helt. Trodde jag var övervakad, att reptilian shapeshifters finns, att Shadow Beings spionerar på oss i skuggorna med deras röda demoniska ögon. Slutade med att jag hamnade på huddinge sjukhus psykvård. Jag med min familj bestämde att jag skulle själv lägga in mig vilket jag gjorde. Psykavdelningarna där är ett annat namn för helvetet på jorden. Människorna där skrämde mig, psykade mig ännu mer och skrämde slag på mig. Det gjorde mig inte bättre utan värre.
 
Slutade med att på första dagen att de lägger in mig i ett tomt rum och ger mig en tablett. 20min senare börjar halliconuera och ser små typ armesoldater springa runt och mitt framför mig till höger fanns det ett stort fönster, där stod det en shadow people med röda ögon och bevakade mig. Efter tre nätter fick jag sätta mig på en annan avdelning vilket var lite lugnare, körde mycket cykel då, då de hade en motionscykel men de tog bort det från mig med och flyttade mig ännu en gång till en avdelning som hade en trasig motionscykel. Men efter två/tre veckor så får jag åka hem igen och blev sjukskriven. Träffade psykologer, fick massvis med olika antipsykos mediciner som gjorde min nojja bara värre..KBT terapi, ADHD utredning osv.
 
Blev så mycket på en och samma gång och jag lämnade urinprov och tänkte om jag inte får röka så kanske jag kan prova lite amfetamin istället? Jag är ju ändå fett seg hela tiden och behöver nåt som gör mig pigg. Så började med det, liten mängd i början då det funkade för mig men sen blev det en större mängd och en större mängd. Man sket i att sova, man sket i att äta, man blev ännu mer paranoid så ADHD utredningen blev aldrig färdig då jag fick några återfall.
 
Lyckades vara helt ren i nästan två år men som sagt det hände nåt. Som jag blev possesed av en demon som bara ville droga ännu mer, svårt att förklara..Nu när jag tänker efter så förstår jag inte varför jag tog sånt där skit som bara är massa kemikalier istället för CB. Man gör dumma jävla misstag ibland, kändes som jag gjorde såna misstag hela tiden. Varför jag vände mig till droger hela tiden har jag inget svar på, att det är enkelt att få tag på är ingen ursäkt. Jag trodde det kunde få mig må bättre eller nåt vilket slog tillbaka dubbelt så hårt istället.
 
Fick ännu en psykos dock i en mildare form, men stannade hos farsan i cirka två månader och tränade med han i princip varje dag vilket gjorde mig starkare både psykiskt och fysiskt. Nu mår jag bättre, fick hjälp via en rehab där insåg jag att jag har en beroendepersonlighet och jag känner mig äntligen stabil men ångesten finns fortfarande där. Varför skämde jag ut min familj? Varför gjorde jag såna val? Varför sa jag idiotiska grejer utan att tänka mig för? Varför förlorade jag nära och kära? Den kommer jag nog aldrig kunna bli av med.
 
Man får typ se den bristen som en styrka istället. Att man lär sig från sina misstag och blir visare ifrån det.
 
Sen vet jag inte vad som hade hänt om inte min familj och mina nära vänner hade stötat mig så mycket som ni har gjort, ni vet vilka ni är.
 
Där har ni min resa just nu..En riktig berg och dalbana.
 
Nuförtiden så tränar jag aktivt, har planer på att börja träna karate och börja tävla i det, läser böcker, tar bara en antidepp medicin som jag ska sluta med snart, ska börja studera och jobba deltid framöver men kommer blogga ibland för jag vill hjälpa andra som också fått psykos eller som också har haft det tufft som liten och behöver nån att prata med så finns jag här bror. Ta hand om er.